Idag är jag hemma och vabbar igen... Liv fick högre feber igår än vad hon haft nu senare i veckan, typ 40 graders feber... hon har inte så hög feber nu men ligger helt yr och utslagen i soffan och hostar som en KOL-patient.
Så jäkla irriterande att jag inte vet varför hon är sjuk... lite diffust och svårt att acceptera att hon "någon" virusinfektion. Som man inte kan "ta bort".
Antagligen så kommer hon ju bli hemma hela veckan ut. Känns som det. Om hon inte mirakulöst skulle bli frisk typ idag. Men jag kommer inte lämna henne på skolan förens hon varit feberfri ETT DYGN. Minst!
Jag hade influsensa en gång och hade feber i typ en vecka och jag var helt jävla död efter det... så lilla gumman, stackars fis... ÅTTA DAGAR nu med feber. :(

Aja, jag får försöka roa mig här hemma. Även om det såklart är skönt att vara hemma så är det ju stressande att veta att dom på jobbet inte tycker det är så kul att jag är borta. Men som sagt kan jag inte göra ett skit åt det. Men drömde i natt att det var en förälder som trodde att jag hittade på att Liv var sjuk... och det är väl lite så det känns också... Att chefen och föräldrar kanske tror jag hittar på att hon är sjuk för att slippa jobba. Varför tänker man så egentligen? Varför är det så "fult" att vara hemma och ta hand om sina sjuka barn!?
Det är ju nästan sådär kvinnligt, oprofessionellt, illojalt och värdelöst på något sätt.

Börjar bli lite tråkigt att vara hemma också, men det lär ju dröja innan man får vara hemma och ha lite "ledigt" också så man får väl passa på att njuta! Är tacksam för VAB-systemet vi har i Sverige iallafall... hade jag inte haft det så hade jag varit fattig nästa månad! :/ :)